Queensryche var ett fantastiskt amerikanskt progressivt metal band som bildades i 1982 i Bellevue,Washington .1983 Släppte Queensryche sin självbetitlade ep.1984 kom debut albumet ”The Warning” som följdes av det avantgardistiska albumet ”Rage For Order” som var mer progressivt än föregångarna och med en mer komplex musikalisk struktur. Texterna utforskade sociala, politiska teman samt belyste farorna med artificiell intelligens och statlig övervakning.1988 var det dags för Queensryche´s magnum opus mästerverket ”Operation Mindcrime” ett koncept album där handlingen kretsar kring Nikki en fd narkoman som är besviken på dagens samhälle och blir motvilligt involverad i en revolutionär grupp där han duperas till att bli lönnmördare.Den något mer kommersiellt tillrättalagda uppföljaren”Empire” sålde 3 gånger platina i U.S.A.. Nu stod Queensryche på toppen av sin karriär och kunde valt den väg AC/DC och om du vill Motorhead gjort hållt fast vid sitt framgångskoncept och sound och släppt album påtagligt lika genombrottsalbumet sound och stil.
Men Queensryche valde en annan väg. Det blev påtaglig på uppföljaren ”Promised Land”, frånvarande var det klassiska Queensryche soundet och låtstilen. Som ersattes av ganska intetsägande trista låtar överlag och värre skulle det bli på albumet ”Hear in the Now Frontier”var det klassiska Queensryche soundet helt borta ersatt av något slags grunge Queensryche endast Iron Maiden har ett liknande kvalitetsras ”Seventh Son of A Seventh Son” till ”No Prayer For The Dying”. Förfallet fortsatte på efterföljande album som bara blev sämre och sämre. Geoff Tate grinade i olika pressforum hur illa han tyckte om metal och hur inskränkta alla som lyssnade på metal var då de inte gillade Queensryche´s nya stil och sound. Det sista som överger människan är hoppet sägs det och som Queensryche fan började man känna sig som den där illa tilltufsade schäfern som hänger med alkisarna i förortscentrumet, trots att den blir misskött och slagen stannar den ändå kvar. I ett desperat försök släpper man en lågbudget ”Operation Mindcrime II” där man hyrt in låtskrivare och studiomusiker. Den enda medlem som medverkar förutom Geoff Tate är bassisten Ed Jackson som körar i refrängen på låten ”I´m American” där han sjunger I´m Armenian. Som inte botten är nåd börjar Geoff Tate bröla med en saxofon och klarinett på scen och den slutgiltiga spiken i kistan blir när Queensryche beger sig ut på en kabare´ turne.
Jag vet att du vill klösa ögonen ur dig när du ser denna bild! Bilden
illustrerar hur långt ett band som tillhört ett av de absolut bästa sjunkit.
April 2012 i Brasilien slår det slint i huvudet på Geoff Tate som hotar och spottar
på sina bandmedlemmar på scen efter ett kaotiskt bandmöte. Orginalgruppen
splittras och Geoff Tate fortsätter in i galenskaperna och förvandlas till en
Hen, bärande mycket suspekta dampälsar och homoerotiska lädervästar.
Två Queensryche bildas ett med Geoff Tate och inhyrda musiker samt ett med de trekvarvarande originalmedlemmarna och två nya musiker. Queensryche med de trekvarvarande originalmedlemmarna tar in sångaren Todd som kan sjunga kusligt likt en Geoff Tate i unga år. När de tre kvarvarande originalmedlemmarna utlovar att Queensryche ska börja spela metal igen tänds en gnista hopp hos en genom åren illa tilltygat Queensryche fan.Nu sitter vi med facit i hand Geoff Tates Queensryche har släppt albumet” Frequency Unknown” och Queensryche med de tre kvarvarande orginalmedlemmarna har släppt ett självbetitlat album. Döm till min förvåning när jag spelade upp de tre kvarvarande originalmedlemmarnas självbetitlade album. Var tog är den utlovade klassiska Queensryche metalen vägen? Skivan låter som en tredje klassens ”Promised Land” med sega, trista och intetsägande låtar och fritidsgårds riff toppat med en sångare som försöker låta som Geoff Tate. Historien tar en ny vändning det är faktiskt Geoff Tate´s Queensryche album ” Frequency Unknown” som i alla fall har två minnesvärda låtar som påminner lite om klassiska Queensryche ”Cold” och ”Everything”. Som den illa tilltufsade schäfern som hänger med alkisarna i förortscentrumet slutligen biter tillbaka så avecklar jag här och nu mitt intresse i Queensryche, då jag inser att varken Geoff Tate´s Queensryche eller de tre kvarvarande originalmedlemmarnas version av Queensryche är intresserade/kapabla att göra någonting som är i närheten av den fantastiska musik Queensryche skapade mellan 1983-1990.
Vi lämnade den kungliga hufvudstaden bakom oss efter många mil på vägarna och åtskilliga timmar metal på bilstereon hade det börja skymma när vi anlände till the "Mansion In Darkness" Onsdagen ägnades åt att trakassera de tyska skivförsäljarna på SRF och ladda in för den största dagen i Sweden Rock Festivals historia.
Vår Nationaldag startade med Jill Janus från ockulta Huntress som trollband publiken
med sin karisma och sångröst som spänner över fyra oktaver.
Huntress publik bara växte och växte under konsertens gång och när "Eight of Swords"
spelades exploderade publiken.
SRF klippte ett av årets bästa bokningar framför de andra hårdrocks festivalerna
Five Finger Death Punch och vilken bokning sen. Finger Death Punch gick direkt på knock
och öppnade med ”Under And Over It”tätt följd av ”Burning It Down” 5FDP ett otroligt
väloljat maskineri som fick den ständigt växande publikskaran med sig från start.
Frontmannen Ian manövrerade publiken som åt ur hans hand. Han tog upp alla barnen ur publiken som fick stå på scen innan han satte igång flertalet moshpits i publiken. Plötsligt befann jag mig i ögat i ett av dessa moshpits och såg vännerna försvinna medan jag fördes längst fram av publikmassan. Nu stod jag i valet och kvalet skulle jag gå och se Amon Amarth och förlora min plats eller stå kvar och då vara längst fram på KISS.
KISS draperiet åker ner och KISS leviterade ner på den mekaniska jättespindelns rygg
spelandes öppningslåten "Psycho Circus" och utan att missa ett beat går man över till
den klassiska allsångsparty låten "Shout it Out Loud" innan ett utdragen version av
"Let me go Rock n´ Roll" framförs i tunga"I Love It Loud" kopplar Gene Simmons ett
järngrepp kring konserten som han behåller i massiva "Warmachine" och "Calling Dr.
Love" som ersätter "Heavens On Fire" då Paul Stanleys röst är för tärd.
När ödesmättade och övermäktiga "God of Thunder" sjungs av Gene Simmons på toppen av den jättelika mekaniska spindeln når Sweden Rock Festival klimax.
I den storslagna "Black Diamond" startar ett bombardemang utan dess like man kan tro
att Sweden Rock Festival är under attack.
Dagen efter att KISS sprängt sönder SRF kunde man inte släppa känslan att luften gått
ur festivalen. Det är en lugnare mer dämpad stämning på festivalen med mindre köer och
antal besökare. Först på agendan stod Newsted (fd.Metallica medlem) hade höga förhoppningar på denna konsert då jag är ett stort Metallica fan och följt de slaviskt i alla fall fram till och med svarta albumet. Nu blir det METAL tänkte jag men det bidde en tummetott jag ville ju verkligen tycka att det var bra men jag kan inte ljuga för mig själv någon metal känsla infann sig inte utan låtarna kändes för det mesta långa och trista samt repetitiva. Jag får avvakta med slutgiltig dom när albumet kommer. Konsertens höjdpunkt var när Metallicas "Whiplash" började det var som en scen ur tv-serien "Walking Dead" från att många i publiken varit mer intresserade av sina smartphones eller legat som döda i gröngräset reste sig samtliga upp och som vid en given signal sprang mot scenen när Metallicas "Whiplash" vevades igång.
Med "I Rule The Ruins" drog en peppad Doro igång sitt set. Doro arbetade hårt i värmen
för att få igång publiken och det lyckades hon med stundtals. Men Judas Priest covern
"Breaking The Law" kändes trött ett mer spännande coverval hade varit på sin plats
som Doros fina version av KISS "Only You" från hennes självbetitlade album.
Hade gärna hört "Unholy Love" från samma album även "Hard Times" och "Bad Blood"
hade varit uppfriskande i det ganska förrutsägbara setlisten.
Elize och Amaranthe möttes av en stor hängiven publik när de spelade på SRF minsta
scen. The Nexus och radiohitsen gick ner som en storm bland den smått fanatiska
publiken.
En mer uttråkad, nonchalant och håglös frontman än Saxons Biff Byford var svår att hitta på årets SRF. Endast Lemmy kan se mer uttråkad och likgiltig ut på scen. Hur tänkte Biff Byford? Som såg ut att kväva en gäspning när som helst. Jag följde Biff Byfords exempel utråkad och nonchalant vandrade jag därifrån men innan dess fick jag höra b.l.a. ” Conquistador” som enligt mig tillhör bland det bästa det sentida Saxon spottat ut sig. På avstånd såg jag trumsetet levetera hmm.. var har jag sett det förr?
Handen på hjärtat europe känns väldigt krystat som headliner på en festival av SRF magnitud. De är inget headliner material utan mer ett trevligt band som går på runt 20.00. De headlinar ju knappast de stora festivalerna ute i europa. Med deras erbarmligt tråkiga och sega headliner spelning 2004 i minnet men också deras överraskande bra framträdande som förband till KISS magiska spelning på stockholm stadion 2010. Så var man något förväntats full inför spelningen och vad gör europe de öppnar med tre låtar från senaste albumet ”Bag of Bones” varav en låt håller klass. Framträdande är segt, tråkigt bandet verkar stelopererat förrutom Joey Tempest som mest verkar dansa och sjunga för sig själv som en lätt autistisk pojke. Titeln på deras senaste album var i alla fall adekvat med deras framträdande. Själv dansade jag och sjöng för mig själv vidare till Hypocrisy
Don't speak ,You will disapear, They're gonna erase the truth väser Hypocrisy´s frontman Peter Tägtgren när de öppnar med titelåten “End of Disclosure” från senaste albumet. Hypocrisy´s styrka ligger just i deras mer episka, tunga och långsammare låtar och konspirations/UFO lyrik. Det serveras även ”Fire In The Sky” och ”Fearless” men ingen ”Slaves to the Parasites” eller ”Hang Him High”?
Mötley Crue Exhibition besöktes på området.
Intressant att studera instrument och scenkläder m.m. från Motley Crue´s olika epoker,
Accept gjorde ett habilt gig som med många låtar från de två senaste albumen.
För första gången i SRF historia stängde man av den största scenen festival stage under hela lördagen inga andra band fick spela där förutom Rush. Rush scenproduktion var så stor och mäktig att de skulle ta hela dagen att bygga upp den på festival stage. Så under lördagen så stod Festival Stage så gott som övergiven förutom någon kille som dammsög där men han kanske ville vara ensam. Förväntningarna var höga när konserten började men någon exceptionell anmärkningsvärd scen var inte att beskåda, Mötley Crue har haft större och i synnerhet KISS. De relativt tunna publikleden för att vara headliner tunnades redan ut ytterligare efter tre till fyra låtar. Rush framträdande var ok dock hade jag önskat att Rush koncentrerade sig mer på sitt 70 tals material fick dock höra ”Red Sector A” vilket var plus i kanten.
SRF 2000-2012 Bilder och Reflektioner Här!
Fotnot: alla bilder med bloggens namn på är tagna av mig under påverkan i publikhavet med en dålig kamera.
