Efter en nattlig vansinnes färd genom Sverige ackompanjerad av låtarna från
det så kallade hårdrockspelet. Landar vi på Sweden Rock Festival anno 2007.


SRF 2007 inleds redan på onsdagen med Annihilator som jag sett fram emot.
Jeff Waters är en gudabenådad gitarrist och de två första Annihilator albumen är
klassiker även det tredje mycket underskattade albumet "Set The World On Fire"
På senare släpp har kvaliten varit skiftande Jeff Waters behöver rätt musiker och
sångare med sig. Det har han inte ikväll sångaren ser ut som han klivit ut ur valfritt
högstadie discotek med samma klädkod och fåniga hönsfrisyr sången är svag och¨
slaktar de klassiska låtarna. Konserten får knappt godkänt p.g.a. detta.
Den gudabenådade Jeff Waters behöver en riktigt producent som kan stilen och
skalar bort utfyllnads låtarna t.e.x. Andy Sneap och en riktig sångare t.e.x.
Tim "Ripper" Owens njut här nedan när han framför "Alice In Hell"

Jeff Waters och Tim Ripper Owens tillsammans i makalösa "Alice In Hell"


På torsdagen var det äntligen dags för Symphony X som öppnade med "Of Sins And Shadows" redan som tredje låt fick vi deras bästa låt någonsin "Inferno (Unleash The Fire)" under den fantastiska konserten fick vi även "Smoke And Mirrors" inte nog med det som extra nummer fick vi mastodont låten "The Odyssey" på 24 minuter.


Dimmu Borgir drar igång med makalösa "Progenies of the Great Apocalypse" redan vid andra låten "Vredesbyrd" inser man att denna konsert är något utöver det vanliga när "The Serpentine Offering" drar igång blir publiken helt galen och när "Mourning Palace" spelas är publiken i upplösningstillstånd. Vilken konsert man är helt slut efteråt vad ska toppa detta på Sweden Rock Festival 2007?


Nu var det dags för Heaven and Hell och förväntningarna var skyhöga, tyvärr infriades inte de setlisten saknade dynamik och det kändes trött, slött och till och med tråkigt på sina ställen.Men ibland glänste det till som i "Children of the Sea", "Die Young" odödliga "Heaven and Hell" och "Neon Nights".


På fredagen ville vännerna se Hardcore Superstar det var väl så där ömsom vin ömsom vatten.


Headlinern Aerosmith som började med att avhandla Mtv hitsen tills... Aerosmith fick för sig att skapa något slags blues jam i mitten av konserten i vad som kändes som 20 minuter aldrig har jag sett en konsert kapsejsa så, publiken lämnade konserten i drivor och konserten återhämtade sig aldrig.


Hon i rött är min flickvän.


Lördagens höjdpunkt var kommen Iced Earth på scen som öppnar med kanonspåret "Burning Times" och klappar till med en redig "Declaration Day" med en elak "Violate" som följd. "Vengance Is Mine" eldar på publiken ännu mera vi får en stenhård "The Reckoning (Don't Tread on Me)" Tim Ripper Owens långa falsett skrik inleder "Ten Thousand Strong". Nu händer något mkt märkligt efter låten "Iced Earth" kliver Iced Earth av scenen det har gått 55 minuter på spelschemat står det att de ska framträda i en och en halv timme de lämnar en lycklig men förbryllad publik som väntar på att de ska återvända.